Varför kan jag inte acceptera att hans familj fortfarande bryr sig om mig?
Varför vill jag inte ha deras hjälp?
Varför blir jag tvärsur när jag hör att svärmor har erbjudit mig deras gamla köksbord? Och tänker ett stort "KAN SJÄLV"
Jag tar jättegärna emot hjälp från min familj, mina vänner, släktingar och kolleger - men vill inte stå i någon tacksamhetsskuld till hans familj.
Är det är del av fribrytningsprocessen? Ja, det är det säkert - men det sårar maken och hans familj, det vet jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kan förstå lite hur du känner. Vill själv, kan själv. Och utan inblandning från snart fd. makens familj. Varm kram till dig, hoppas vi ses på middagen.
Det där känner jag igen, och det är definitivt en fribrytning.
Hoppas du trivs i nya huset! Sedan saknar du nåt så finns det ju alltid loppisar där det mesta man behöver nästan bortskänks då folk vi ha nya och fräckare saker
Skicka en kommentar