Julmelankoli

Var ute på det stora köpcentret och skulle handla lite julklappar.

Big mistake.

Ja, det var jättemycket folk överallt, men det var jag inställd på.

Vad jag däremot inte var inställd på var att det skulle vara så förbaskat många lyckliga, förälskade och lyckade människor ute. Var jag såg var det par hand-i-hand och barnfamiljer och mysiga mor-/farföräldrar.

Och det gjorde ont i mig, det gjorde ont ända in i själen.

Jag minns våra jular genom åren. Jag minns att jag älskade julen. Jag var en av julens största förkämpar, jag gjorde ett korståg av att få mina kolleger hur fantastisk julen var. Jag var omättligt stolt över våra jultraditioner. Jag stressade hela december, men jag älskade det. Jag ordnade julfester i skolan och fixade paketkalendrar till de äldsta prinsessorna. Jag gjorde krukost och whiskysenap och försökte gång på gång få ihop ett pepparkakshus. Jag städade hela huset och jag svor och var sur när jag gjorde det, men jag njöööt när det var klart. Jag började spela "Absolute Christmas" i mitten av november (i smyg mest, för att inte familjen skulle tröttna) och jag älskade hela planeringen av vem som skulle vad och när jag skulle hänga upp julgardinerna.

I år känns det som om det kan kvitta. "Jamen, det kan väl bli jul då, go see if I care..." Så känns det. Hade jag fått pengar imorgon hade jag åkt ifrån allt. Då hade jag rest till sol och värme och paraplydrinkar. Förr hade inga pengar i världen kunnat få mig att avstå julfirandet.

Förr, när jag var lycklig och vi var en hel familj.