Hade långt samtal med trettonåringen i tisdags.
Hon känner att hon inte får lika mycket uppmärksamhet som sina systrar, men hon har insett att hon till viss del har sig själv att "skylla" eftersom hon drar sig undan på kalas och övriga sociala tillställningar.
Jag påpekade åter att hon är ett väldigt älskat barn och det dagisfröken t o m var orolig ibland för att hennes pappa visade mer kärlek till henne än till storasyster. Detta för att återigen trycka på att hennes pappa älskar henne, hon hade vissa tvivel om det i somras...
Då sa hon att hon vet. Hon vet att hennes pappa älskar henne jättemycket och att hon och pappa har en annan sorts kontakt än vad hon tror att pappa och storasyster har.
Och det stämmer nog.
Jag älskar alla mina barn obegränsat och lika mycket. Men på olika sätt.
15-åringen och jag är så lika, så lika. Vi resonerar likadant om mycket och vi tycker om samma saker, samma filmer, samma tv-serier, samma mat, samma sporter.
13-åringen är betydligt mer lik sin pappa, de resonerar likadant, de gillar samma typ av filmer, har samma fritidsintresse.
Om minstingen kan jag ännu inte bilda mig en uppfattning, på samma vis. Men hon är så älskad, så älskad av alla runtomkring henne.
Men iallafall, iom att de två stora är så olika är det väl ganska självklart att de känslor de framkallar också blir olika. Det är väldigt sällan jag blir a-r-g på 15-åringen för att hon gör saker som jag ogillar, men det händer att jag blir "hopping mad" på 13-åringen för att hon gör något som jag aldrig skulle få för mig att göra. För att hon resonerar på ett sätt som är mig totalt främmande och för att hon bara trotsar på ett sätt som 15-åringen (nästan) aldrig gjort.
Jag tror aldrig jag och 13-åringen kan få samma kontakt och förståelse som hon och pappa har, men jag tror heller aldrig att 15-åringen och pappa kan få den kontakt som hon och jag har. Detta helt och hållet baserat på personligheter, och det har egentligen inte ett dugg att göra med skilsmässan. Utan så hade det varit i vilket fall som helst.
Och den kärlek som jag känner till de (alla tre) är så stor, så stor och lika stor för de alla. Det är bara det att den inte ser likadan ut för alla. Kärleken har också utvecklats i olika riktningar i tid med att de har vuxit från små bebisar, till små barn, till skolbarn och nu är på väg att bli unga kvinnor. Fast de kommer för alltid att vara mina barn.
Efter Aktuellt igår var jag tvungen att ringa och kolla så att de var hemma alla tre, så att de mådde bra alla tre. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker skydda våra barn, hur mycket vi tjatar på dem om bilbälte och cykelhjälm, hur mycket solkräm vi smörjer dem med, och hur många spis-skydd vi sätter upp - mot galningar kan vi inte skydda dem, och det skrämmer mig mer än något annat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, det skrämmer mig också mer än något annat. Detta besinningslösa, oprovocerade våld som vi inte kan skydda våra älskade ungar från hur gärna vi än vill...
Skicka en kommentar