Seans

I torsdags var jag på en seans, en gruppseans.

Vi var 15 personer och "guiden" (mediet). Det var sååååå häftigt. Man fick ställa en fråga var, vill man fråga mer får man boka en privat seans. Det var jag och en kollega som gick, han har gått en gång innan.

Min fråga rörde 14-åringen. Hon svarade på den och beskrev 14-åringen på pricken. Inte utseendemässigt, utan hennes personlighet och hennes historia. På pricken. Sen tittade hon på mig och sa "Har du börjat packa?" Detta var alltså en människa som jag aldrig träffat, aldrig pratat med, hon visste inte ens vad jag hette. Men hon visste att jag skulle flytta. Och hon visste att denna flytten blir bra, att denna flytten är en nystart för mig. Och hon sa flera gånger att detta är en bra flytt. Och hon hade en hälsning till mig från andevärlden, en hälsning som först verkade bara vara nonsens, en hälsning som fick mig att tvivla på allt annat hon sagt och jag tänkte att hon bara läser folk bra och tyckte att detta passade in i min schablon, hon vet egentligen inte alls vad det handlar om. Men sen insåg jag att det stämmer ju, det är ju så det är. Jag måste lyssna på vad andarna sa till mig, de har ju rätt. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit, inte en sekund.

Trots att jag var hemma sent och bara fick fem timmars sömn innan det var dags för min flytt. Den som ska bli bra.

Och det är blir bra, det här blir hur bra som helst. Jag har kört stor bil (Chrysler Voyager) med släp bak - både framlänges och baklänges. Jag har svängt och vänt och backat med stor personbil med stort släp. Och jag har burit upp min grymt tunga soffa för en trappa, med hjälp enbart av min 66-åriga mamma. Och jag har hyvlat och sipat och spacklat tapetkanter för att kunna sätta upp väv. Och jag har satt upp väv i halva 16-åringens rum, sen hann vi inte längre. Men jag gjorde det - nästan - alldeles själv, den enda som hjälpte mig var - återigen - mamma. Jag kan, det blir snyggt, jag är duktig. Jag klarar allt jag betämmer mig för. Den här flytten blir bra!

Jag älskar min nya lägenhet, köket är stort och ljust och fint. Jag fick en blomstercheck av hyresvärden när jag flyttade in och för den ska jag köpa fina krukväxter att sätta i köksfönstren. Och 16-åringens rum blir så bra, så bra. 14-åringen tokälskade den hemska färgen i hennes och 4-åringens sovrum så just det rummet gör vi inget åt nu, jag låter dem älska. Men det är en färg man snabbt tröttnar på så nästa år när det är dags för ordinarie underhåll får de en något "lugnare" färg, men då gör någon annan jobbet ;-) Och jag älskar att det är parkett i alla rum, utom hall och toa. Och jag älskar min stora fina balkong. Och att den sista tvätt-tiden är mellan 19 och 23. Jag älskar att bo här. Och att jag har klarat av allt detta.

Jack Sparrow. Jag älskar också Jack Sparrow. Var och såg "Pirates of the Carribean 3" med 16-åringen i kväll. Det går bara inte att INTE älska Jonny Depp som Jack Sparrow, även om jag tyckte att tvåan, som film, var bättre.

Imorgon får jag en ny kollega. En som jag jobbat med tidigare, och som jag tycker är toppen. Som yrkesmänniska, som människa. En som jag har upplevt mycket med, yrkesmässigt, och som jag saknat hela tiden sedan jag gick hem på mammaledighet för drygt fyra år sen. Nu ska han vara sommarvikarie på min avdelning och jag är jätteglad.

Just nu är mitt liv bra, så mycket bättre än jag i November trodde att det någonsin skulle kunna bli. Jag mår bra, jag är glad och jag är stark.

Jag har mina prinsessor, det viktigaste av allt, jag har en lägenhet där de kan känna sig hemma och jag har ett jobb där jag trivs, gör ett bra jobb och får positiv feedback. Samt en hyfsad lön ;-)

Tänk som det kan gå............