Den nittonde juli 1987, för exakt 20 år sedan, ösregnade det. Vi gick bort till Stora Eken och läste skylten som satts upp 1944 om hur Stora Eken stått där sedan 1600-talet. Sen lovade vi varandra att gifta oss, med varandra, i en ospecificerad framtid. Vi bytte ringar och gick tillbaka, dyblöta, till stugan och åt räkor och drack vitt vin.
Svärmor önskade lycka till och gav oss en blomma när vi kom hem, min mamma undrade vad "det skulle vara bra för".
Det var bra för oss, det var bra för det som skulle bli våra prinsessor. Det var bra väldigt länge och mindre bra längre än vad som hade behövts.
Som sagt, vissa datum gör mer ont än andra...
Och för övrigt undrar jag om Stora Eken finns kvar och om skylten, som nu bör vara över 60 år gammal, isåfall också finns kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Är du också en datummänniska?
Själv har jag stenkoll på alla möjliga datum av glädjeämnen och oförrätter.
Den 19 juli för 10 år sen gifte jag mig. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Skicka en kommentar