Det är jag det.
En av exets ganska nära släktingar avled förra veckan. En fin man som jag tyckte mycket om.
Men jag får inte komma på begravningen, för de vill ha en liten begravning.
Alltså jag vet inte, men om någon i min familj dog och hade önskemål om en liten begravning så skulle jag såklart respektera det (även om jag vill att min egen begravning ska vara storslagen och oändligt vacker). Men om någon, som fram till för mindre än ett år sen var en självklar del av släkten, frågade om h*n fick komma för att hedra den döde, men även för att vara ett stöd för exet, skulle jag bli rörd och tacksam och säga att det är klart h*n är välkommen.
Men det är väl så, att jag var inte så omtyckt som jag trodde. Det är bekvämt att skylla på den dödes önskan för att slippa säga "Nej, vi vill inte träffa dig".
Det gör ont. Flerfalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar