Hosta

Alltid, alltid när jag blir förkyld sätter den sig i halsen och på stämbanden. Först får jag ont i halsen, sen blir jag hes, sen tappar jag rösten, och när den kommer tillbaka börjar jag hosta. Och jag hostar, och hostar. Och efter varje hostattack försvinner rösten ett tag igen. Jag hostar så det låter som om lungorna är på väg upp.

Då är det synd om mig, och om alla runtomkring mig som måste lyssna på mitt hostande.

Var på föräldramöte i 14-åringens klass ikväll och det började med en genomgång i aulan inför valet till gymnasiet om ett år. Trodde bergsäkert att jag skulle få en hostattack just där och då, bara för att det inte hade varit så himla lyckat, men ibland är gudarna goda.

Nu har vi precis fått in storasyster på den linjen hon ville och hon börjar anpassa sig och lära sig. Då är det redan dags att börja fundera på nästa unges framtid! Utvecklingssamtal nästa vecka så då får vi väl förhoppningsvis en indikation på var hon ligger inför första betygen.

Och exet och jag samåkte till skolan, och vi satt brevid varandra i aulan och vi småpratade och vi hade ganska trevligt faktiskt. Sen körde han mig hem och vi pratade om allehanda ting i bilen, och det kändes riktigt riktigt bra. Tänk att vi kan ha så bra kontakt.

Jag är fortfarande lite förundrad, faktiskt.