Bitterblogg

Jag kommer aldrig att hitta någon att älska och bli älskad av, igen. Alla bra killar är antingen upptagna eller helt ointresserade av mig.

Jag blir inte bjuden på drinkar längre, jag är för gammal och fet och ful.

Jag kommer att vandra hem ensam till min lägenhet efter varenda utekväll och exet kommer att leva i lycklig tvåsamhet med sin nya. Är det straffet för att jag initierade skilsmässan? Är jag dömd till evig ensamhet nu?

Minns förra gången jag åkte sista tåget från stan hem. Då var jag inte ensam. Jag var inte kär, jag älskade inte - men jag var iallafall inte ensam. Nu har jag tappat räkningen på när han spontant hörde av sig till mig, det var iallafall två-tre veckor sen. Ska ta och maila honom på måndag och fråga om jag ska avboka resan i januari, han verkar ju iaf inte så intresserad.

Men inatt var jag ensam. Och tidigare ikväll blev jag ensam när en tredje tjej droppade in. Tre tjejer funkar aldrig, och jag blir alltid den som är utanför. Det är konstigt att sådant kan göra ont fortfarande, efter 25, 30, 35 år.

Ensam är inte alltid stark..............

Och ja, jag kom sååå sist i bowlingen. Med så in i h-vete dåliga poäng att det är inte konstigt att ingen vill ha mig.