Mod

Idag har jag gjort två saker som jag dragit på länge och haft ångest för. Det ena var att laga hål i en tand, jag ville verkligen inte men jag insåg att jag var tvungen att göra det för annars skulle det bara bli värre. Det går ju liksom inte över av sig själv. Jag kände mig verkligen inte modig när jag låg där i stolen och bad om ännu mer bedövning, men när allt var klart och jag gick ut från mottagningen kände jag faktiskt att det hade krävts ett visst mått av mod att öht åka hissen upp till min tandläkare. Den andra saken, som jag inte har lust att berätta om här, har jag aldrig tänkt på som något som kräver mod utan bara något obehagligt och nödvändigt ont. Men när jag var där fick jag höra att jag var modig som var där.

Sen dess har jag funderat - vad är egentligen mod?

När jag berättade för min bror för drygt ett år sen att jag med största sannolikhet skulle skilja mig sa han flera gånger att han tyckte jag var modig. Och jag har insett att det oftast kräver mera mod att gå än att stanna. (Och ibland finns det inte ens någon anledning att fundera på att gå, men det är en helt annan diskussion).

Men är det modigt att gå ensam genom Paris skummare kvarter en sen natt? Nej, det var nog mest korkat.
Är det modigt att hålla föredrag på engelska för massa herrar i kostym? Ja, det var det nog. Ingen av mina kolleger vågade.
Är det modigt att säga upp sig från en fast tjänst utan att ha ett nytt jobb? Ja, och lite dumdristigt kanske. (nej, jag har inte sagt upp mig - oroa er inte! - men min kollega har)

Var jag modig när jag berättade för exet att jag tyckte vi skulle gå i familjerådgivning? Var jag modig när jag gick till psykologen? När jag flyttade?

Vad är mod, egentligen?

Skorpan Lejonhjärta sa "Det finns vissa saker man måste göra fast man är rädd, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Men om man gör de sakerna fast man är rädd, är man modig då? Och om man låter bli, är man feg då? Är mod och feghet alltid varandras motsatser?