Paris

Paris är min stad, jag har älskat staden sedan jag först satte min fot på Gare du Nord en sen sen septemberkväll 1985.

Trots att min värdfamilj tröttnat på att vänta och lämnade åt mig att ta en taxi till en adress som för mig var helt okänd, i en stad som jag var i för första gången, 19 år och fullkomligt oskyldig och (nästintill) okysst och oskuld. Trots att deras port var låst och jag inte hade något telefonnummer utan fick gå över till cafét på andra sidan och låna en telefon och telefonkatalog för att ringa upp till dem. Och allt detta på en skolfranska som lämnade mycket att önska.
Trots allt detta älskade jag staden från första minuten.

Och i slutet på månaden ska jag dit. Visserligen i tjänsten, med möten inbokade hela dagarna, men jag får åtminstone andas luften. Jag får känna den speciella Paris-lukten, se juldekorationerna och jag får höra ljuden.

Jag ska till Paris. Jag kan inte sluta le.