I morgon, mitt på dagen mellan 11 och 15 ska de komma greja nåt med ventilationen i lägenheten. Tror de på allvar att folk inte jobbar??
Men, eftersom det är sportlov kan ju 17-åringen vara här och släppa in ventilationsnissarna och eftersom hon är inne i "byn" ikväll och hennes pappa ligger nerbäddad i influensan ute på landet och - följaktligen - inte kan hämta henne ska hon sova hos mig ikväll.
Najs!
Bara att veta hon hon sover i sin säng i min lägenhet, även om jag sover när hon kommer hem och hon sover när jag kör till jobbet, gör mig alldeles varm av lycka. Att vi sover under samma tak.
Tänk att kärleken bara blir större och större ju mer barnen växer? De blir ungdomar, de blir "nästan-vuxna" och man älskar dem bara mer och mer? Finns det någon ålder där det vänder? Eller där kärleken iallafall slutar växa? För ska det fortsätta i denna takt kommer jag att spricka innan hon flyttar hemifrån. Och så likadant med 15-åringen. Och lillskruttan, snart fem år, hur ska jag kunna bära all den kärlek?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tror inte det vänder men det kanske inte kan öka mer snart? :)
Låter trevligt.
Du har så fina, fina barn. Sprick inte, det skulle vara så synd.
Jag har inte upptäckt att kärleken till barnen skulle sluta växa. Inte än iaf. Känner precis som du... Spricker nog om några år ;-)
Skicka en kommentar