Vet inte vad det är, har inget direkt att sätta fingret på, men jag känner mig låg, lite blue.
Solen skiner, jag har barnen, äntligen är det avlastning i sikte på på jobbet, folk börjar säga att jag blivit smal.
Så varför känner jag mig deppig? Varför känns det som om jag skulle kunna börja gråta när som helst?
Det var lättare förr, då visste jag varför, då sörjde jag kärlek och då var jag en trasig människa. Men nu har jag kommit över sorgen, nu gläds jag med exet, nu är jag glad att vi alla fem i familjen kom ur skilsmässan så osargade som vi gjorde. Nu är jag tacksam för de vänner den här processen givit mig. Nu trivs jag alldeles ypperligt med mitt liv.
Så varför sitter jag här med gråten i halsen????
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vårdeppig?
Puss!!!
Blogger är konstigt idag för mig.. trodde jag kommenterat .
Tror också det kan vara lite vårdepp?
Kul att du fått smal kommentarer :)
Hoppas det är bättre nu och du har en riktigt bra kväll!
Kram
Känslor är ju inte alltid rationella, de bara är. Antar att bara för att vi sörjt något så försvinner inte sorgen helt, den blir kvar som en del av oss, liksom glädjen och alla andra känslor vi erfarit. Bara inte lika intensiva som när de var som mest aktuella. Men ibland så kommer de upp till ytan när vi minst anar det och vi känner oss oförklarligt deppiga, glada, arga eller vad nu än det må vara. Så tänker jag. Hoppas det snart vänder uppåt igen så du mår bättre!
Skicka en kommentar