Memory Lane

Fick hem fem, fyllda, tunga flyttkartonger från exet förra helgen. Han håller på att städa ur mig ur huset, men vill inte slänga mina saker utan att jag fått titta på dem. Och det är ju snällt.

Idag tog jag tag i dem.

Jag hittade både det ena och det andra, varav en del saker fick mig att undra hur jag tänkte när jag bestämde mig för att spara dem. Men jag hittade mycket som jag hade glömt, jag hittade mycket oväntat och jag hittade en och annan, vad jag tror var, muslort...

Där fanns otaliga födelsedagskort, där fanns skolböcker från min gymnasietid, där fanns - och det var bra! - samtliga mina betyg och arbetsintyg. Jag har undrat var de var, de kan ju vara bra att ha om jag skulle få för mig att söka nytt jobb. Och så fanns där mina Irish Coffee-muggar som han visst inte ville ha längre. Ok, tack!

Men framförallt fanns där minnen, där fanns min MVC-journal från när jag väntade lillskruttan, där fanns tröjorna som de två stora tryckte med sina fot- och handavtryck på öppna förskolan 1994. Vi tryckte hand- eller fotavtryck på en vit t-shirt, skrev dit barnets namn med textilfärg och veckan efter åkte hela öppna förskolan på utflykt till Skånes Djurpark och alla barn hade sina "Fot- och handtröjor" på sig. Ett mycket bra minne.
Där fanns många dagis- och skolfoton, där fanns många sånghäften från diverse fester. Där fanns ett helt fotoalbum. Där fanns lillskruttans dopbevis och alla kort hon fick när hon döptes.

Och tårarna rann.

På sätt och vis är jag glad att jag fick lådorna nu, inte för 1½ år sen. Då hade jag inte ens orkat gå igenom dem. Å andra sidan, hade vi gått igenom dem gemensamt då hade kanske allting varit annorlunda, då kanske vi gett det en chans till. Men hur många chanser kan man ge ett äktenskap? Hur länge ska man försöka?

Jag gav våra försök en deadline och den höll jag. Jag kan inte ångra något, inget av våra drygt 16 år som gifta, inget vi gjorde för att försöka fixa det, inget jag gjort efter uppbrottet.

Jag är tacksam för de år vi fick, och när jag idag hittade både det ena och det andra minns jag alla fina stunder och alla fina känslor. Idag kom alla minnen upp till ytan, och det gör lite ont, men det är ok - det får göra lite ont ibland. Och det gör inte längre ont varje dag, jag trodde faktiskt att det inte gjorde ont alls längre - men minnena smärtar ibland.

Nu ska jag torka tårarna och istället för att vandra ner längs Memory Lane, ta en promenad längs ån i försommarkvällen.