Jesusfundering

Vid frukostbordet idag:

- Du, mamma, när vi var i kyrkan med dagis såg vi han den lille pojken. Vad hette han nu? Han som låg i krubban?

- Jesus?

- Ja, han. Och så var där ett krrryss och där hängde han sen när han blev stor.

- Ett kors?

- Ja, de trodde han var dum så de hängde upp honom på korrrrset. Men det var han ju inte, han var ju snäll. Det visste inte de. Så de hängde honom där.

- Mmmm.

Fick mig att minnas skolavslutningen för 10 år sedan, storasyster slutade nollan (ja ursäkta, jag tänker fortsätta kalla det för det!). Mellansyrran var med, då 5 år.
Hon satt där i kyrkbänken och tittade runt omkring på alla föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Pratade lite om när syrran skulle komma in och att vi skulle äta glass efteråt. Hon var aldrig tyst i två minuter när hon var liten. Och så helt plötsligt mitt i "Jag vill nog ha en Sandwich, mamma, vad tror du [syrran] vill ha? Ska vi till dagis sen? Ska de sjunga pippi-sången? Och där hänger Jesus. *suck* När kommer pappa hem? Aj, jag har ett märke på mitt knä". Det lät så roligt, jag, mormor och farmor höll på att spricka av återhållet skratt. För var det något hon INTE tyckte om, var det när man skrattade åt något hon sa.

När jag ser i backspegeln nu är jag inte särskilt förvånad att hon gjort ett aktivt val att inte konfirmera sig, hon har aldrig varit särskilt berörd av kyrkor och Jesus.