Julminne

Jag har så många julminnen.

Jag har så många positiva julminnen, jag minns julen 1983 då Exet för första gången var med och firade jul med oss. Jag minns för all del även julen 1982 då vi nyss hade träffats och jag bara ville hem så att jag kunde umgås med honom.

Jag minns julen 1990 när vi var nygifta och jag var nygravid, det var då, den julafton, jag begrep att min mamma hade accepterat sin svärson till 100%.

Många jular med tindrande barnaögon på barn i alla de storlekar, jag minns många många juldagsnätter när jag och min moster satt uppe långt efter alla andra och pratade om livet. Min moster som var 19 år äldre än jag. Min moster som är min mammaförebild. Min moster som dog i maj 2005.

Och när julen kommer är saknaden påtaglig.

Men jag är så tacksam och jag är så glad att vi fick alla de jularna ihop, jag är så lycklig att mina stora tjejer fick de jular de fick som små.

Nu får vi försöka göra så bra jular som möjligt till Lillskruttan också, men vi kämpar i motvind. Fast det är en annan tanke, ett annat spår.

Detta skulle handla om julminnen och just tittar jag på "Nu är det jul igen 2" på dansk TV. Jag minns julen 2002 när jag var gravid och vi var och såg den på bio. Jag har skrivit om det innan, så jag ska inte upprepa mig. Däremot konstaterar jag att i år gör det mig inget att inte barnen är här, jag träffar dem imorgon och den förvissningen gör mig lugn.

17-åringen var iofs här tidigare ikväll för att sammanstråla med pojkvännen och då passade hon på att klä granen åt mig. Jag undrar hur många svenska julgranar som har stjärnan fastsatt med silvertejp....

Nästan alla julminnen jag har är positiva, och julgranen med stjärnan fastsatt med silvertejp kommer också att bli ett positivt minne. Om än på ett annat sätt.