Lussevaka

Lussevaka. Det är nog inte vad det har varit, va?

När jag var ung (yngre?) var det givet att man var ute hela natten mellan den tolfte och den trettonde december, och de enda som stannade hemma var "mesarna" (nörd fanns inte i svenska språket då).

Nu har jag två stycken tonåriga tjejer som ligger i sina sängar och sover och har gjort det i åtminstone en timme.

I och för sig, när jag var 15 fick jag inte lussevaka och det hade inte min 15-åring fått heller, om hon hade frågat. Men hon har inte ens frågat. Och, tro mig, hon har mååånga kompisar som nog gärna skulle ha henne med ut. Men när jag var 17......

Lussevakan dessförinnan träffade jag dessa fantastiska tjejers pappa. Han var visst redan småkär i mig, han tyckte visst redan att jag var smart, snygg och trevlig men jag hade inte fått upp ögonen för honom än. Då fick jag det. Och sen tog livet en helt annan väg än jag hade tänkt mig när jag började gymnasiet. Det var en fantastisk väg, en väg som gav mig så otroligt mycket - bl a de finaste tjejerna i hela världen.

Så, trender må komma och gå - Lussevakan har för alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Utan Lussevakan på Dagstorp 1982 hade jag inte varit den jag är idag. Och jag är rätt nöjd med den jag är idag.

Faktiskt.