Baksöndag

Idag har jag och Lillskruttan stökat ner köket alldeles förfärligt. Vi har bakat kanelsnäckor och Mocca-rutor (även kallade Kärleksmums tydligen) och vi hade så roligt.

Jag tog ett par bilder med 15-åringens kamera för att kunna visa här, men de är fortfarande kvar i kameran som är med dottern i pappas hus.

Ni får visualisera ;)

Och så har jag funderat en del på det här med förhållande och män och pojkvänner och kk och ONS och singelskapet, i rent allmänna termer.

I början av veckan som gick kände jag mig ensammast i världen, jag registrerade mig t o m på Spraydate igen, men jag vet nu vad det berodde på och det kommer inte att inträffa igen. Så i tisdags avslutade jag mitt Spraydate-konto igen och så får det förbli nu.

För jag måste säga att jag är så nöjd med att vara singel, jag stormtrivs faktiskt! Jag vill inte ha någon att "dela mitt liv" med. Jag delar mitt liv med mina tre fina döttrar och det räcker för mig. Och när döttrarna har sina egna liv - att dela med någon eller leva själv - är det helt ok med mig att bara vara jag. Bara leva för mig. Jag har ingen längtan efter någon man att åka på semester med, jag behöver ingen man för att känna mig "hel" eller "lyckad". Jag klarar mig själv, och i de få praktiska fall jag inte gör det (bilgrejer, bära tunga saker etc) har jag världens bästa ex att be om hjälp. Jag saknar inte att det inte är någon hemma när jag kommer hem från jobbet. Jag tycker det är guld att vara helt ensam en hel helg om jag inte har barnen.

Är jag i grund och botten en väldigt egoistisk människa som bara ser till mina egna behov och önskningar? Som inte har någon längtan efter att ta hänsyn till någon annans behov? Som inte saknar någon "som glömmer gå ut med soporna" (eller vad det nu står i match-reklamen)? Ok, men då får det väl vara så då. Det är klart att jag tycker om att kramas, att mysa och gärna har en man i min säng emellanåt (både för att sova och annat *l*), men än så länge tycker jag det går alldeles utmärkt att leva i celibat. Och om jag blev tvingad att välja mellan att gifta mig igen eller leva ensam resten av livet, och det BARA fanns de alternativen, skulle jag välja att leva ensam.

Jag lever ensam nu och jag trivs såååå bra! Man läser så mycket på olika håll om "så finner du kärleken" och "så räddar ni förhållandet" och bla-bla-bla. Men man kan leva utan ett förhållande och njuta av det och vissa förhållanden räddas bäst genom att avslutas. Och jag oroar mig inte för att "dö ensam", jag är inte ensam - jag har enormt fina barn, jag har bra vänner och jag klarar mig bra med det.

Singel och väldigt nöjd med det!

Det har varit en liten resa, en resa som jag inte skulle vilja ha ogjord, men nu är jag här. Och jag mår så bra.

Fast. Om ett visst par allra blåaste ögon frågade om jag vill ta en öl, eller en bio eller nåt, skulle jag inte säga nej.