Sterilisering

Redan när jag var gift bestämde Exet och jag oss för att vi inte skulle ha fler barn, och då var det lättast att han "vidtog åtgärder", men sen jag blev ensam har jag blivit ännu mer säker på att JAG inte vill ha fler barn.

Det går inte att göra dem bättre än de tre jag redan har, och nu börjar jag komma upp i så många år att jag är närmare att bli mormor än mamma ännu en gång.

Ett år i kö, och igår gjordes ingreppet i Landskrona. Om det finns inte så mycket att säga. Jag hade tid kl 0730, kom in strax efter 7. Fick byta om till op-kläder, sitta i väntrummet ca en timme och sen kom op-personal och hämtade mig. Fick hoppa upp på op-bordet och träffa narkos-sköterskan (Anders) och en tjej som nog inte sa sitt namn, men de förberedde mig genom att sticka mig både här och där. Fick sån där mojäng på fingret och sen kom läkaren som berättade vad de skulle göra. När han hade berättat fick jag sömnmedel och smärtstillande och sen somnade jag.

Jag har ingen aning om vad klockan var när jag vaknade, men strax innan klockan ett fick jag två ostmackor och lite te. Det snurrade lite i skallen och jag fick börja gå runt lite. Och sen började jag tycka det var tråkigt och ville hem. Först skulle jag dock bevisa att jag kunde kissa och det kunde jag, så sköterskan skulle ringa taxi. Den fick vi dock avbeställa eftersom jag har världens bästa Ex, som erbjöd sig att komma och hämta mig istället. Så han körde mig hem och sen låg jag mest och sov hela dagen igår.

16-åringen kom hit och höll mig sällskap lite, men jag var nog ett ganska tråkigt sällskap som mest svarade "Mmm" och "Oj" och "Ja" på det hon sa. Försökte sitta uppe på kvällen och titta på TV med henne, men hade så himla ont i axeln att jag bara kunde ligga. Nu känns axeln lite bättre, så jag ska nog kunna funka idag iallafall. I magen och vid såren känns ingenting så det här kommer nog snabbt att gå över.

Det var den konkreta faktiska beskrivningen av "Hur går det till?"Nästa fråga jag fått är "Varför?"Inte för att jag tycker att jag måste motivera mitt val för någon - men det verkar inte hindra en del människor....

Så - varför? Som sagt, jag vet att jag inte vill ha fler barn. Och en del har tyckt att "Så vad då? Det blir ju ändå svårare och svårare att bli gravid ju äldre man blir?" Ja, det blir det kanske, men det innebär också att mensen blir mer och mer oregelbunden och jag - därmed - känner min egen kropp och cykel mindre och mindre. Och ja, det finns andra skydd - skydd som dessutom skyddar mot sjukdomar, men det ena behöver ju inte utesluta det andra! Om jag vill vara 110% säker på att - åtminstone - inte bli gravid är detta enda alternativet. Och, tro mig, jag har alltid varit extremt fertil, alltid haft väldigt lätt för att bli gravid. Och nu när jag inte behöver oroa mig för det längre kan jag lägga kraften på att ev oroa mig för annat. Om jag nu någonsin hamnar i "den" situationen igen - just nu känns det väldigt osannolikt att jag någonsin ska hamna i säng med någon igen....... Tänk om jag gjort det här i onödan - tänk om "problemet" hade självlöst sig iom att jag kanske är förutbestämd att leva som nunna resten av mitt liv.
Nåja, den som lever får väl se.

Nu är det gjort iallafall. Och jag känner mig väldigt uppsvullen, men det är visst vanligt och normalt. Trist bara att inte känna sig så smal som jag borde vara, med tanke på senaste tids viktminskning. Det rättar förhoppningsvis till sig snart, och läkaren sa att jag ska kunna träna "som vanligt" meddetsamma. Så, det innebär väl en ganska lång promenad idag, och ett pass på crosstrainern på måndag. Hoppas jag.