Morgonfundering

Sitter här och är filosoferar lite över livet och barnen och kärlekar. En lördagmorgon en vårdag i Skåne.

Dottern sover fortfarande och spanjorskan likaså, igår var de och bowlade och sen hemma hos en klasskompis. En av de spanska killarna är kär i en av tjejerna i klassen, men han vill inte tala om vem, och de flesta verkar övertygade om att det är dottern han är kär i. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad. Det jag däremot blir förvånad över, om och om igen, är att mina ungdomar blivit så bra. Hoppas vi lyckas lika bra med lillskruttan.

Vet inte om det är den annalkande våren, det är det alldeles säkert, som gör det men trots att jag trivs väldigt bra som singel skulle jag kunna tänka mig att möta den med någon att hålla i handen. Jag ser på nära håll, nästan dagligen, hur kärleken kan få någon att blomma upp och lysa upp ett helt rum. Det är härligt att se hur det lyser om någon när h*n pratar om sin älskade, även om h*n försöker att låta och verka neutral. Är det äkta och riktig kärlek så lyser det igenom ändå. Och jag är så glad för båda deras skull, två människor som jag respekterar och tycker mycket om har hittat varandra. Och när jag ser hur det lyser vill jag också bli kär.

Nu låter det som spanjorskan vaknade - oj, det var en morgonpigg tjej!

Jag funderar vidare på mitt liv nere i tvättstugan tror jag, och jag kommer - återigen - att komma fram till att jag har ett bra liv. Någon att hålla i handen kommer när jag är redo, det vet jag.