Usch, är det så här det är att vara tonårsmorsa? Att få ett samtal mitt i natten "Kompisarna har blivit överfallna"?
Då tror jag att Lillskruttan aldrig ska få "bliva stur".
För drygt en timme sen ringde 18-åringen från Lund och hade precis missat tåget därifrån, nästa skulle inte gå förrän om en timme och tjugo minuter och eftersom halva gänget (bl a pojkvännen) hunnit med tåget undrade hon om inte jag kunde komma och hämta dem. Jag var inte vaken och jag fattade knappt vad det handlade om - de skulle ju vara i hemmabyn? - OCH jag drack lite vin tidigare ikväll så jag tror inte bilen med alkolås skulle starta så jag sa "Nej, jag kan inte, har druckit vin, får inte köra. Vi ses när du kommer hem".
Hann inte mer än precis somna om så ringer dottern igen, då har gänget som hann med tåget blivit överfallna vid ankomst till hemmabyn. Polis och ambulans är på väg och hon kommer inte att hinna med det andra tåget heller för de går upp till sjukhuset och väntar där.
Jag sa att jag tar taxi in till henne, men det tyckte hon inte behövdes. Nu har vi pratat i telefon flera gånger och senaste gången satt de på sjukhuset och ambulansen kom in med killen som blev värst åtgången, polisen kör runt med några av tjejerna i hemmabyn och spejar efter gärningsmännen som ingen kände igen. Pojkvännens föräldrar är på väg in till sjukhuset och de kör dottern och hennes övernattande kompis hem sen och dottern går ingenstans förrän hon träffat och kramat och hållt om (och blivit omhållen av) pojkvännen.
"Men mamma, du kan ju hålla dig lite halvvaken iallafall" - hallå, hur tror hon att jag ska kunna somna om innan hon kommit hem?!!
Usch, usch, usch :(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men ryyyys vad hemskt. Det är för jäkligt att man inte kan röra sig ute, utan att bli utsatt.
Vilken himla tur att det inte gick värre för hennes pojkvän. Vilken fasa för henne, jag förstår att hon inte ville komma hem först innan hon visste hur det var med honom.
Hon har en toppenmamma sa jag det.
Fy vad hemskt! Skönt att de mår bättre nu.
Men visst är det lite så, att vara tonårsmamma. Ständig oro för vad som kan hända när de är ute. Sover fortfarande inte bra om helgerna när de stora barnen är ute. Somnar sällan riktigt förrän jag hört dem komma hem.
Kramis
Skicka en kommentar