Spextradition

Jag har ju tidigare, för två år sen, skrivit om traditionen som 'vår' högstadieskola har att sätta upp ett spex de sista veckorna på nian.

I år var spexet "Trollkarlen från Oz" och jag har precis kommit hem från premiären, tillika genrepet.

Jag är så imponerad av vad dessa ungdomar och deras lärare lyckas åstadkomma på två veckor. Måndagen den tjugofemte maj i år visste de inget mer än att de ville vara med om detta spex - de visste inte vilken show de skulle spela, de visste inte vilken roll de skulle ha, de visste ingenting (och en del visste inte ens vad "Trollkarlen från Oz" var när de fick reda på det). Nu har de snickrat kulisser, sytt kläder, tränat repliker, tränat danser, ljudsatt och ljussatt. Helt otroligt.

Nästan varje år petar de in den svenska Melodifestival-vinnarlåten på något vis, fast i år trodde vi nog inte att de skulle våga. Men det går en tjej på en högstadieskola i Skåne som kan sjunga, Herrejesus vad hon kan sjunga.

Min allra finaste 16-åring var med i dansensemblen och dansade ypperligt, i takt med både musiken och de andra. Men det var inte huvudgrejen här, huvudgrejen här är att hon var med. För två år sen var hon en deprimerad och vilsen 14-åring som absolut inte skulle vara med i spexet, idag stod en glad och lysande 16-åring på scenen och utstrålade framtidstro. Det betyder mer för mig än jag kan förklara.

Imorgon är det ny föreställning och då är det Exets, syrrornas, mormors och morfars tur se det och - faktiskt - min tur igen. Premiären idag ingår i ett åtagande jag har och föreställningen imorgon är enbart för mitt höga nöjes skull.

Om det bara kunde bli lite varmare...