Tragedi

Det här påverkar mig oerhört, jag blir så ledsen, jag blir så arg.

Jag försöker sätta mig in i den dödade flickans föräldrars situation, men det går så klart inte. Jag undrar hur jag hade fungerat om något sådant hänt min dotter i samma ålder.

Jag tänker i ena sekunden att jag aldrig skulle kunna vara mördarnas mamma, men samtidigt så vet man ju inte. Min dotter har gjort saker som jag aldrig någonsin skulle kunna tro att hon skulle göra, så jag vet ju inte. Men hon har aldrig skadat någon, det har hon inte. Och det hoppas jag vid Gud att hon aldrig gör heller - men kommer sånt här verkligen "ur det blå"?

Även om tjejen haft toppbetyg och killen varit duktig fotbollspelare behöver väl inte det betyda att de mår tipp-topp psykiskt?

Hur mår våra ungdomar egentligen? Hur pass alerta är vi på att se hur de mår? Vågar vi fråga? Vågar vi acceptera ett svar vi kanske inte hade velat ha?

Jag har inte alla svar, jag har gått på någon mina i mitt liv som förälder. Min 16-åring mådde inte bra för två år sen, hon valde ett rätt "oskyldigt" sätt att ropa på hjälp - men det smärtade mig att hon ens skulle behöva ropa. Var jag så blind? Var jag så långt borta att jag inte såg hur hon mådde?

När vi väl hörde ropet, när vi väl insåg då lovade jag henne att jag inte skulle ge mig förrän hon fått hjälp, förrän hon mådde bra. Det var smärtsamt att inse vad jag missat och att inse hur illa det kunde ha gått. Men det var också så härligt att se henne på Spexet igår, hon kom ut på andra sidan, vi kom ut tillsammans. Och jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte tagit tag i problemen när vi, till slut, såg dem.

Har dessa ungdomar ropat på hjälp? Har det funnits varningssignaler som föräldrar, skola och andra vuxna missat?

Hur har det kunnat gå så här snett?

Jag fastnade för vad Mikael Näslund, pappa till Thereses bästa vän Emma pappa, skrev "Många av våra ungdomar behandlas som katter. De blir utsläppta på morgonen för att sedan sent på kvällen släppas in för att sova. .." Är det så illa? Finns det många ungdomar som lever så? När man är 15 år har man väl egen nyckel? Eller skrev han metaforiskt, vågar inte ungdomarna komma hem förrän det är kväll? Vill de inte vara hemma?

Och då är det kanske DÄR felet ligger. Men bara för att man lokaliserar felkällan betyder ju inte per automatik att man kan åtgärda felet.

Det finns så många frågor, men inte många svar. Hur lever man vidare efter något sådan? Den döda flickans föräldrar har allas sympatier, hur bemöts förövarnas föräldrar? Syskon?

Jag blir så ledsen, jag blir så arg.

Vila i frid Therese!